Ska facket försvara arbetare som har usla arbetsvillkor? Ska facket satsa resurser på att lagföra de motparter som är oseriösa och bryter mot kollektivavtalen? Den frågan är en het potatis just nu i den svenska fackföreningsrörelsen. Det är lika absurt som det låter.
Nu är det byggboom igen. Denna gången är det inte flådiga lägenhetshus som driver utvecklingen utan industrisatsningar som Stegra, datahallar och fängelser. Runtom i landet reser sig stora serverhallar, bara runt Gävle byggs det tre stycken och en fjärde är på gång. Storleken på anläggningarna är svår att ta in: de förväntas dra lika mycket el som Gävle stad.
Den gröna omställningen, datahallarna och fängelserna kräver mer arbetskraft än vad som finns i Sverige. Dessutom är det ofta billigare med migrantarbetare, de som drabbas av den utbredda löne- och villkorsdumpningen. ”De utländska medlemmarnas ärenden handlar nästan alltid om lönen”, säger Byggnads ordförande i Norrbotten, Claes Danell, till Sveriges Radio den 25 oktober.
Svenska LO är en av världens starkaste fackföreningsrörelser, med resurser som facken i de flesta andra länder bara kan drömma om. Byggnads drar in flera miljoner om året bara på administrationsavgifterna för hängavtalen. När byggbolagen tydligt bryter mot lagar och avtal och håller inne löner borde det väl vara en enkel match för Byggnads att försvara arbetarna? Det är det inte.
Claes Danell säger till Sveriges Radio att han tycker att fackförbunden får ta för stort ansvar för att stoppa brottsligheten på byggarbetsplatserna. Han vill att staten, myndigheterna, ska göra mer: ”Vi kan inte vara 100 procent ansvariga för att städa hela branschen.”
För tio år sedan lät det likadant. Då debatterade fackliga företrädare om att lösningen var nya lagar, nämligen lagen om entreprenörsansvar och lagen mot människoexploatering. De nya lagarna kom. Ingenting förändrades. Varför? För att de berörda arbetarna inte gick med i Byggnads. För några år sedan skapades Svensk Byggkontroll som skademinimerar fusket med kollektivavtalen genom uppföljning och kontroll. Gissa var skon klämmer där? Få migranter blir medlemmar.
Myndigheter och politiker kan inte få migrantarbetare att bli medlemmar i facket, det kan bara facket göra. Är det då svårt att organisera migrantarbetare? Kanske. Går det att göra? Bevisligen. Den 25 oktober, samma dag som uttalandet i SR, skedde ett smått historiskt möte på Joe Hillgården i Gävle.
Sjuttioåtta rumänska byggare förhandlade tillsammans med SAC:s ombud Pelle Sunvisson fram ett förstahandsavtal med ett bolag med två hundra anställda, vilket nu uppmärksammas internationellt av bland andra Follow the Money och The Guardian. Man valde sju skyddsombud och har en klubbstyrelse på tolv personer. Bolaget gick med på att justera felaktigheter i löneutbetalningarna. Sammanlagt femton miljoner svenska kronor betalas ut till arbetarna. All organisering sker på rumänska.
Solidariska byggare visar att det går utmärkt att organisera migrantarbetare fackligt, även för en organisation som har kanske en tusendel av Byggnads resurser. Samma dag som segern i Gävle hölls ett möte för att bilda ett lokalt branschsyndikat för rysktalande byggare i Göteborg. Samtidigt hölls möten på flera språk med byggare i Stockholm. Vissa rynkar på näsan åt syndikalister, men i denna ödesfråga föregår vi med gott exempel. Om vi klarar detta, då måste det i rimlighetens namn betyda att även LO kan steppa upp.
