Här tror jag det behövs en aktiv opinionsbildning och mobilisering som knyter an till hur den offentliga ekonomin organiseras. Sedan Lindbeckkommissionen finns en lag (från 1993) i Sverige som säger att grundanslagen till myndigheter (vilket inkluderar högskolor och universitet) ska skäras ner varje år – dvs man höjer anslagen mindre i relation till kostnadsökningarna. I grund- och gymnasieskolan finns en liknande styrning även fast denna inte är lagstiftad utan bara genomförs i praktiken (intressant nog gick S på val på att delvis ändra detta genom att indexera statsbidrag till kommun/region).
Problemet skulle jag säga att problemen som uppstår i skola och högskola/universitet ofta lokaliseras till den enskilda skolan/rektorn/utbildningen. Elever/studenter går utbildningen bara en gång och upplever generellt inte tydliga försämringar – bara att det inte är bra. Lärare/forskare som upplever försämringar är generellt inte ett mobiliserande subjekt som drar till sig resten.
Så om man vill att studenter/unga ”ska göra nåt” behöver man nog börja där: de problem som finns i skolan är där by design – och om denna ekonomiska styrning inte ändras kommer det bara att bli värre.
