Nu finns det ju visserligen ett "leninistiskt" parti verksamt i protesterna, vilket skiljer det från tidigare upprorsvågor. LFI är dock uppbyggt på ett helt annat sätt än trad leninistiska partier, eftersom det har en dubbel struktur: det är främst en samling av en massa kampanjer som alla knyts till en parallell struktur av kaderskolning och bildning. Som om CMS och Skiftet gått samman bakom en partibeteckning.
Studentrörelsen uppstod tämligen spontant, utan något beslut från någon organisation och har sedan spridits viralt. En organisationsstruktur börjar organiskt växa fram iom skolorna börjar hålla gemensamma möten, skicka representanter mellan sig. De har två stora demodagar planerade framöver som de lägger krut på: lördagens då de söker kopplingar och bjudit in fack, sociala rörelser och ngt återuppståndet Gula västarna. Den andra aktionsdagen är i november och internationell. Redan agerar studenter i Italien och Belgium med skoldemos och skolockupationer.
Men visst, det troliga scenariot är att allt ebbar ut snart. Det är ju kännetecknet på alla GenZ-revolter: de når en stor massa snabbt, skakar systemet, men har ingen permanent struktur el krav och faller snart samman. Makten har lärt sig vänta ut dem. Samtidigt pågår det en ackumulation av erfarenheter i protesterna och de är smittsamma.
Vi kan vända på frågan: varför misslyckas alltid den leninistiska modellen och existerar bara som en skrivbordsplan som aldrig omsätts i verket. Varför står varje leninistiskt parti helt handfallna inför varje revoltvåg och klarad inte av att verka i dem? MLare, trotskister, nystalinister, maoister sitter alla på åskådarbänk och kommenterar matchen, utan att på något sätt påverka den. Deras organisationsmodell lyckas inte få spridning, de klarar inte av att erbjuda en färdplan, koordinering och initiativkraft. Varför klarar aldrig någon leninist efter Lenin av att fånga momentumet? Det är ju ett totalt underbetyg för leninismen att den inte klarar av att leverera det den säger varje revolt saknas.
När vi har en halv miljon skolelever på gatan, där nästan ingen sysslat med politik innan, och som nu pga materiella omständigheter i skolorna och en pågående valrörelse radikaliserats på bara någon månad. Som en vän beskrev det, franska genz-tiktok flödar över av kids som förra månaden lade upp sina danser och aura-battles, och nu lägger upp filmer där de ockuperar skolan o håller stånd mot polisen utanför - vad har kommunister att erbjuda dem? Hur ska kommunister kommunicera med den spontana massrörelsen? Går det att påföra/påtvinga dem en färdig organisationsform och program utifrån, utan att den totala majoriteten inte ger den lilla kadern fingret och drar?
Det är ju nu det leninistiska ögonblicket, kairos är här. Igår var för tidigt, imorgon för sent. Det kräver agens nu. Skrivbordsplaner och läktargnäll kan inte ta det momentumet.
Kort sagt: revolten har en rhizomatisk form, ett myller av tvärlöpande kontakter som bildar en väv, ett kortlivat ekosystem. Hur ska ett hierarkiskt kaderparti, ett träd, ens kunna vara kompatibelt och verka i detta underjordiska myller?
Det är 50 000 kronorsfrågan som måste svaras på. Och svaret kan bara ges i en praktik.
Mina fem cent är att den kontinuerliga struktur som kan ge en permanens åt en snabbt uppblossande revolt kan bara formas inifrån. Man kan ge den hjälp utifrån, räcka ut en hand, men de måste ta den.
LFI:s märkliga hybridstruktur utsätts nu för en test. De är hälften rhizom, hälften träd. Klarar de av att verka i en sådan här rörelse, där alla andra misslyckats? De är enda "parti" som har en fungerande struktur som är kompatibel med ett myller och ändå omvandla till krav, realpolitik, skolning och vinster.
Men från en sån kontrarevolutionär situation vi har i stora delar av världen tro att de kan hamra igenom ett revolutionärt program... Då kommer man bli besviken. Snarare är en våldsam kontrarevolution det övergängande hotet just nu.
